Utlåtande gällande behörighetskraven på kunskaper i finska och svenska hos domarna

Dnro 4/2009

OM 7/31/2008, 4.2.2009

UTLÅTANDE GÄLLANDE BEHÖRIGHETSKRAVEN PÅ KUNSKAPER I FINSKA OCH SVENSKA HOS DOMARNA I DE TVÅSPRÅKIGA DOMSTOLARNA

Finlands Advokatförbunds synvinkel är den enskilda individens synvinkel. Eftersom tvåspråkigheten är en rikedom, måste statsförvaltningen acceptera att den också kostar. Rätten att använda finska och svenska inom rättsväsendet regleras såsom ett minimiskydd genom språklagen samt speciallagar inom processlagstiftningen. När advokatförbundet betraktar lagförslaget, utgör dessa tre omständigheter bakgrunden till utlåtandet.

Rent konkret, ur den enskilda medborgarens synvinkel lyder frågan: Utgör detta lagförslag en förbättring eller en försämring av det praktiska utförandet i domstolsväsendet av de rättigheter språklagstiftningen stipulerar? I detta sammanhang vill Advokatförbundet lyfta fram till diskussion tre separata frågor:

1)     Hur har fördelningen till olika tingsrätter av svenskspråkiga tingsdomartjänster skett, på basis av vilka uppgifter?

Av beredningsmaterialet framgår inte hur fördelningen har skett, inte heller på basis av vilket material antalet svenskspråkiga domartjänster fastställts. Ifall antalet har fastställts på basis av statistik över protokollspråket, uppstår frågan hur man beaktat den omständigheten att en del svenskspråkiga parter avstår från sina språkliga rättigheter av olika skäl? Hur har man beaktat sådana mål där parterna har talat andra språk än protokollspråket?  

2)     Är det acceptabelt att fastställa antalet och placeringen av svenskspråkiga tjänster med lägre författning än lag?

Av beredningsmaterialet framgår inte varför man vill stifta om antalet och placeringen av svenskspråkiga domartjänster med en lägre författning än lag, trots att det gäller det praktiska utförandet av centrala grundrättigheter. Ett befullmäktigande av statsrådet att bestämma antalet och placeringen av tjänster gör att det i framtiden sker utan att en debatt i riksdagen kan föras. Ifall de partier, som värnar om tvåspråkighetens bevarande i sin nuvarande form alla skulle vara i opposition, skulle situationen inte vara tillfredställande ur demokratisynvinkel. Advokatförbundet anser alltså inte det vara acceptabelt att stifta om antalet och placeringen av svenskspråkiga domartjänster med en lägre författning än lag.

3)     Är tredomarsammansättning alltid möjlig med det antal svenskspråkiga domartjänster som nu föreslås?

I förslaget föreslås att Esbo tingsrätt, Östra-Nylands tingsrätt och Väst-Nylands tingsrätt erhåller två och Vanda tingsrätt en svenskspråkig domartjänst. Tredomarsammansättning på svenska i dessa tingsrätter är alltså inte i alla situationer möjlig. Ifall ingen av de andra tingsdomarna, fiskalerna, notarierna eller lagmannen behärskar utmärkt svenska, kommer tredomarsammansättning i dessa tingsrätter att innehålla en eller t. o. m. två domare, som inte i detalj och till fullo förstår vad rättegången handlar om. Då språklagstiftningen skall utgöra ett minimiskydd, är detta inte acceptabelt. Rätten att få sin sak prövad på sitt modersmål är en grundläggande rättighet. Språket är juridikens viktigaste instrument. Otillräckliga språkkunskaper äventyrar rättegångens rättvishet och riktiga slutresultat. Inom rättsväsendet går trenden mot en mera grundlig behandling i första instans och en mera schematisk behandling i besvärsinstanserna. Tredomarsammansättning i underrätten är en viktig byggsten i detta strävande. Advokatförbundet föreslår därför att man ökar antalet svenskspråkiga domartjänster till minst tre i alla tvåspråkiga tingsrätter, trots att detta skulle kräva flera domartjänster och sålunda skulle medföra ökade kostnader. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att de svenskspråkiga domarna i de tvåspråkiga tingsrätterna alltid besitter sådana kunskaper i majoritetsspråket att de även kan handlägga mål på majoritetsspråket och sålunda avlasta de övriga domarna. Detta är ägnat att överlag höja kvaliteten på den dömande verksamheten i de tvåspråkiga tingsrätterna.

Gällande behandlingsordningen av lagen är det på basis av det ovansagda alls inte klart att lagen förbättrar de i grundlagen stiftade språkliga rättigheterna i praktiken. Sålunda kräver stiftandet av lagen i den föreslagna formen grundlagstiftningsordning.


Helsingfors, den 3 mars 2009

FINLANDS ADVOKATFÖRBUND
 
Riitta Leppiniemi
Ordförande för Finlands Advokatförbund, advokat


UTLÅTANDET UPPGJORT AV
Mats Welin, advokat, Advokatbyrå Uoti, Sotamaa & Welin Oy

Palaa otsikoihin